Hundliv och skräckdrömmar
Stellan Schedin och Ludwig Franzén
Örnsköldsviks Museum & Konsthall, till 26 feb.

I det späckade konstarrangemanget MUMS på museet i Örnsköldsvik står utställningen med Ludwig Franzén och Stellan Schedin, båda från Umeå, i centrum. Läckerheter för sinnet lovas det i programbladet och i det här fallet erbjuds nog både hårdtuggat barkbröd som kulinariska hundben. Det fantastiska i ingredienserna är kanske den läckerhet som förenar de båda.

Ludwig Franzén tar oss genom ett par odysséer i bild och text rakt ner i skärselden. Hans två berättelser om ”Resa till Österheden” och ”Plågobarnet” påminner om dunkla gammaltestamentliga urkunder eller kollektivt bortträngda spökbilder om forna tiders träldom och elände. Den första berättelsen är ett melankoliskt dystert vittnesmål om landsbygden bortom staden, dit man egentligen inte bör ta sig om man är rädd om livhanken och där skogen är enda räddningen. Den andra är snarare en helvetesskildring eller en mardröm, om en man och en trädgård, om hopplöshet och sjukdom. En obeskrivlig torka råder i byn. ”Det går inte ens att spotta. Det är som gammal aska i munnen”. Ett mystiskt väsen som kallas plågobarnet har smittat mannen och hans ena arm håller på att ruttna bort. Inkvisitoriska byåldersmän predikar ur Krönikeboken att tron är enda hoppet tills byn genomför ett blodigt uppror. Slutet på berättelsen är lika oväntad som tragikomiskt visionär.

©2011 BUS/Ludwig Franzén, ur Plågobarnet, gicleetryck

Franzén illustrerar kongenialt sina mörka skrönor med teckningar, grovhugget expressionistiska på gulnat papper som om även de har hittats i någon gudsförgäten håla från förr. Patinan av något förgånget och dunkelt hemlighetsfullt bärs också fram av Ludwig Franzéns sätt att skriva, där det närmast antropologiska registrerandet ibland bryts av det förryckta och drömska skådandet. Sanning eller lögn, sägen eller påhitt, hur det nu än förhåller sig så nuddar nog Franzén med sina utskrifter något vid det vi kallar det kollektivt undermedvetna. Likt actionrullar ur själens dunkla djup.

Action men utifrån helt andra premisser präglar Stellan Schedins grafik. Hunden kallas för människans bästa vän men vem vet vad den hittar på när vi inte tittar. I Schedins egenartade bildvärld med mer eller mindre oborstade hundar kan nämligen allting hända. En Cool Collie med glasögon prickar tandkräm på tandborsten, en Tapir trånar efter någon snygg svans på bästa soffan, en pälslös hund åker rullskridsko, en annan gör en saltomortal över hundskålen med ett par ungar klängande på magen. De flesta har akrobatiska förmågor men ibland skymtar ett förnöjt par som bara ligger och gosar med varandra. Det finns alltid en glimt i ögonen, något uppspelt och narraktigt i upptågen. Kanske är det lika mycket spegelbilder av oss själva, något som vi vill vara men inte alltid når fram till och där en simpel hund kan bli den bästa projiceringsytan.

©2011 BUS/Stellan Schedin, Cool Collie, kopparstick/akvatint

Den varma humorn återspeglas också i titlarna, som Tiger Ragg, Hundbiten, Wireless Hound with pet, Tre hundringar. Stellan Schedin arbetar med kopparstick och etsningar, en klassisk djuptrycksteknik som kanske få grafiker använder idag. Hans bilder ger dock inget intryck av omständligt tålamodskrävande jobb, de ser mera ut som snabba och luftiga teckningar eller skisser. Det finns knappast någon tvekan, linjerna dras som det verkar i en enda rörelse, som en tanke gjuten i en direkt form. Det är onekligen ett imponerande hantverk, genomfört utifrån en för honom omisskännlig spjuveraktig idé om bildens egna autonoma värld.

Text och foto: Jan K Persson
Volym 2011-02-09